apieceofsofia

Jag tänkte berätta om min förlossning, det jag minns av den. Även hur jag upplevde den.

Det började med att jag hade relativt täta och regelbundna värkar redan på lördagen.
Värkar som gjorde ont. De var så starka att jag inte kunde sova.. Vi beslöt oss då för att åka upp till förlossningen för att få en bedömning och något att sova på.
Väl uppe sattes det en CTG kurva på mig, och man konstaterade att jag var 4 cm öppen. Efter ett tag avtog värkarna jag fick en hinnsvepning och vi fick åka hem igen.

Minns att jag tänkte att det var det jävligaste.. jag som trodde att det var dags nu!! Men nej! Jag var så trött och sur för att bebisen inte verkade vilja komma ut. Började tänka att det var båt fel på min kropp. Nu hade hon ju legat där inne 13 dagar över tiden!

Men vi åkte hem. Jag fick med mig "starkare" värktabletter hem som dom föreslog att jag skulle ta för att få sova några timmar. Så en Dexofen och två Panodil blev det.. men inte någon sömn.
Värkarna satte igång IGEN! Men nu ville jag vara kvar hemma så länge som jag kände att jag klarade av det.
Jag försökte att slappna av och andas när det gjorde som ondast. Stälde mig även i duschen, värmde vetepåse och varmvattensflaskor för att lägga på mage och rygg.
Aptiten var näst intill borta.. och jag fick tvinga mig i näring. Det blev lite fruksoppa och några smörgåsrån.

Jag var helt slut i kroppen av att inte ha fått sova något. Och jag undrade gång på gång hur jag skulle orka en förlossning utan att ha sovit! Försökte slumra framför tv:n.. gick sådär.. kanske fick 30 minuters sömn.

På kvällen runt ca 23 hade jag riktigt ont. Dennis föreslog att vi skulle åka upp till förlossningen igen, men jag ville vänta!
Vi gick och la oss för att försöka sova.. Men det gick inte alls. Jag hade så ont i magen och i ryggslutet att ingen ställning var skön eller avslappnande. När klockan närmade sig 01:30 orkade jag nte mer. Jag var tvungen att få något mot smärtan och något så att jag kunde få sova. Smärta och utmattning är ingen bra kombination!!

Vi åkte upp till förlossningen och klockan 02:00 blev vi inskrivna.
Jag var då 6 cm öppen.
Äntligen!! Fick EDA för att kunna slappna av.. obehagligt, men tur att lustgas finns! Efter bedövningen verkat kändes det underbart skönt att inte känna samma smärta längre.
Men ack så fel jag hade!! 1½ timme ungefär fick jag njuta av att vara smärtfri. Sen sattes ett helveteslopp igång!

EDAN slutade verka.. narkosen gav mer men utan resultat! Fick värkstimulerande dropp..
Fy fan rent ut sagt vad ont det gjorde! Värkarna kom i ett utan paus.
Droppet ökades på för att jag snabbare skulle öppna mig och förlossningen gå snabbare.
Jag skrek för allt vad jag hette och trodde utan tvekan att jag skulle dö. Jag var så övertygad att det inte spelade någon roll att både banrmorskorna, mamma och Dennis lovade att jag skulle överleva, att min kropp inte slets i två delar! Men jag trodde dom inte! Den smärtan är den mest fruktansvärda smärta jag någonsin upplevt.. det går inte att förklara. Inget funkade för att lindra smärtan.

Efter ett tag var jag öppen 10 cm och det var dags att krysta.. kroppen automatiskt började trycka utan förvarning och det var bara att följa med kroppens signaler.
Jag var helt genomslut och kände att min kropp inte orkade ta i allt som den borde gjort. Detta var klockan 08:45.
De satt jag var tvungen att ta i mer, att bebisen började bli trött.
Jag tog ju i... jag försökte ta i mer.
Efter en stund var det fullt med människor i rummet.. läkare sjuksköterskor och barnmorskor..
De bad mig ta ut mina piercings ifall ett snitt blev aktuellt.
Kände hur paniken växte.. Nej tänkte jag! Här ska det inte snittas!!

En läkare gjorde en undersökning och mätte av bebisens hjärtljud och sa samma.. att jag var tvungen att ta i mer.. att bebisen måste ut! Jag kände mig så dålig och värdelös som inte kunde få ut mitt barn! Att min kropp inte ville samarbeta med mig längre.
Läkaren satte sugklocka när mina krystvärkar inte räckte till..
Tillslut var hon ute, klockan 09:36 den 6 december!
Smärtan var borta..

Dom la upp henne på mitt bröst, och världens finaste lilla bebis låg där hos mig! 
Vårat mirakel!
Men dom tog henne snabbt igen då hon var väldigt blek.. nästan blå.. och kall! Dom gick iväg och Dennis fick följa med. Hon behövde lite syrgas.. men sen var hon pigg och kry!
Sen kom dom in, Dennis och vårat mirakel Wilda.. Hon var och är världens finaste, underbaraste!
Det var så skönt att det var över!


Nu mår vi alla bra och livet kan inte vara bättre!!